Länge har det här varit en hemlighet, men jag är redo att kliva ur garderoben: Jag hulkar mig genom OS-invigningen. Det är samma sak varje gång! Det är storslaget, svulstigt och förutsägbart. Man spelar på urbefolkning, världsarv och en global kärlekskänsla. Som egentligen inte finns någon annanstans.... Och jag snyftar. Jag ryser när de ceremoniella symbolerna lyfter armarna i ett välkomnande av hela världen. När små pytteländer stolt marscherar in med sin för alla andra okända flagga vajandes i vinden. När lilla skrutt-Sverige kommer in med en jättetrupp. När den första kvinnliga deltagaren någonsin från Iran spricker upp i ett leende. För att inte tala om sommar-OS när nästan precis hela världen är med. Länder som har krigat och hatat går nästan sida vid sida, och allt är glömt. Nyerkända små rakryggade nationer visar upp sig för första gången. Förtryckta eller på annat sätt drabbade folkslag mottar varmare applåder och hälsningar än någon annan... och tårarna rinner igen. Alla dessa hoppfulla talanger som har tränat och jobbat så hårt för att vara just här just nu. I fred. Det här är det enda globala forum vi har, där det handlar om annat än krig, fred, handel, miljökatastrofer, fattigdom och olycka. Somliga gråter till Den engelska patienten, men min akilleshäl kommer alltid att vara OS-invigningarna. Nu är det sagt. Let the games begin.