Söndagens långrunda avslutades i ett klassiskt svenskt hällregn. Ni vet, när himlen öppnar sig och skyfallet bildar översvämning på vägarna på nolltid. Jag kom hem blöt och sur och ställde undan cykeln i dess vanliga vrå. Igår var det dags för efter-jobbet-solskenstur  och nog var jag aningens för otålig...

Väl ute på vägen hör jag hur det skrapar och rasslar alldeles förfärligt om min kära tvåhjuling. Den lät mycket mer som en lågbudget ful-mtb än en spansk lättviktad fullblodsracer. Och det var mitt fel . Man ska ta hand om sina vänner. Cyklar vill ha en fluffig frottéhandduk och några droppar smörjmedel efter en tur i misärväder. Precis som deras ryttare.

Den otåliga sidan satte återigen käppar i hjulet för jag ville cykla bums. Det var inte tal om att åka hem och hälla olja på kedjan. Istället ploppade jag i min Ipod i öronen och susade ut i sommarkvällen. Det man inte hör mår man inte dåligt av. Och det blev en riktigt härlig dunderkväll!