Ibland önskar jag att jag hade lite mer av min 2-årige sons perpektiv på världen. I hans värld är ingenting omöjligt. Härom kvällen lyste månen starkt på himlavalvet och Noah reste sig upp i soffan i vardagsrummet och klättrade upp mot fönstret. Ivrigt pekade han på månen och sträckte sig mot den.

- Ta den! Ta den!

- Men Noah, du kan inte ta den, den är jättelångt borta, ute i rymden.

[kort tystnad] 

- Släcka den! Släcka den!