Körde de två sista etapperna i Ride of Hope i helgen som var. Sträckorna mellan Västerås - Uppsala på lördagen och Uppsala - Stockholm på söndagen. Loppet körs som en manifestation för bekämpandet av barncancer och alla bidrag (startavgifter m.m.) går oavkortat till Barncancerfonden. Sammanlagt är loppet på 125 mil och börjar i Lund.

Några reflektioner som jag gjorde under dessa två etapper var bl.a.

Ingen som klagade över det dåliga vädret - när man kör för välgörenhet så värmer det ändå, trots regn, kyla och hagel.

(Nästan) ingen som tidshetsade - det var ju inte riktigt meningen med loppet heller. Det var en manifestation och inget motionslopp som sådant. Även om det fanns snabbgrupper på vissa etapper - det finns ju alltid dem som inte kan låta bli att rulla i fikatempo och de ska ju också tillmötesgås.

Man kan få ihop bra med bidrag bara genom lite engagemang och vilja. Målet om 250 000 kr nåddes och då håller kampanjen ändå på fram till augusti månads slut.

Det kändes förbannat bra att cykla dessa etapper för detta goda ändamål. Jag har inte barn själv, men kan inte föreställa mig smärtan att förlora ett till cancer. Nästa år kanske man ska ställa upp i samtliga etapper...?