Distanspass kan verkligen se ut på olika sätt, och upplevas på lika många sätt. Dagsformen, humöret, vädret och sällskapet spelar stor roll för slutresultatet. Det finns lätta distanspass i sällskap med andra i strålande sommarväder och på fina vägar. Det är träningspass som nästan går av sig själva, utan att man behöver bemöda sig så mycket. De blir ofta lyckliga minnen att ta fram när det känns tungt att ge sig ut i snöstorm och snålblåst på vintern. Men det fungerar lika bra åt andra hållet. När det känns som jävligast kan man intala och påminna sig själv att bättre dagar väntar och att de dagarna blir så fina som man minns dem just därför att man är ute och sliter just nu. Idag hade jag ett sånt pass. Ett sånt där pass jag helst vill glömma, men som etsar sig fast i bakhuvudet som en omgång då jag fick ge det där lilla extra för att genomföra det. Ett väder som mest påminde om november, ett ömmande knä som inte ville ge med sig och en allmänt taskig rytm på cykeln. Småjävligt helt enkelt, i 6 timmar. Jag fick rulla ner i den där tunneln och sjunka ner i ett närmast katatoniskt tillstånd för att orka med. Imorgon väntar en omgång till, men förhoppningsvis kommer det visa sig från distanspassens ljusa sida.