När man är ute och nöter distans fem timmar i norrländskt senvinterslask med ihållande regn känns våren väldigt långt borta. Inte blir det bättre när var och varannan cykelkompis (och konkurrent) beger sig söderut som flyttfåglar för att bättra på både form och solbränna. Idag immade mina anti-fog-glasögon igen gång på gång och mina cykelkläder lär inte torka förrän det är dags för nästa distanspass. Men det är bara att bita ihop. Någon gång, långt borta i en avlägsen framtid ska en värmande vårsol även skina över Sundsvalls nejder och då ska jag bestiga mina svartvita springare från Orbea och bli rikligt belönad för vinterns långa slit. Sanna mina ord.