Jag har kört Vätternrundan två gånger och tröstat mig med att jag aldrig behöver göra det igen.
Lik förbannat är jag anmäld för 2008 och nu har Vätternråttan precis börjat gnaga i mig.
Att köra i mål efter alla dessa timmar i sadeln är en välsignelse -ren och skär lycka... eller lättnad.
Förstå mig rätt -jag älskar att cykla, men min något rastlösa själ tycker faktiskt att alla aktiviter blir tråkiga när de överskrider sisådär 6 timmar. Det är inte ens roligt att sitta och gagga med bästa kompisen över en välgjord cafe latte så länge.
Och att sitta på cykel med begynnande skavsår, trött nacke, motvind och truten full med kladdig sportdryck i samma tidsrymd är inget jag varmt rekommenderar.
-Ja! Vad kul! ropade jag därför när jag fick höra att man kan plåga sig lite ytterligare genom att köra det hela på en enda växel. I grupp. Tok-grupp.
Hela kringarrangemanget ser galet roligt ut, men jag inser att det också kommer att bli en av de längsta dagarna i mitt liv. Läs mer om galenskapen här!