Klockan visar 6.53, det är den 20 november, det är två plusgrader och becksvart ute.... fuktigt och dimmigt... Jag har två mil till jobbet och står i hallen påbylsad med x antal lager på lager i klädväg. Avslutningsvis toppas hela kreationen med ett par ordentliga fårskinnsvantar. Med tumme. Genast infinner sig samma sensation som när man är 4 år och äntligen färdigklädd att ge sig ut i snön och leka - är jag inte lite kissnödig? Denna tanke läggs åt sidan och det är dags att ge sig ut i det blöta kalla mörkret. En hårdfokuserad tanke hjälper mig ut genom dörren:

-Den här cykelturen kan bli den bästa stunden på hela dagen.
Jag upprepar det som ett mantra.
-Den här cykelturen kan bli den bästa stunden på hela dagen.

Sedan går det fort och lätt till jobbet.
Men hur fan ska jag komma hem?