Jag vet inte! Men det är något med att snurra med benen i hundraåtti som gör att man blir så himla knasglad. Och det måste inte ens vara utomhus... tänk ett knökfullt hårdspinningpass: ett saligt brötande ur högtalarna och hinkvis med svett uthällt över hela golvet. Det är en manisk upplevelse att sitta där, inne eller ute, med ett snorigt leende och jaga efter flås. Det kan kännas stelt, stolpigt och jävligt i början, men rätt var det är så är man uppvärmd och endorfinerna rusar runt med varje tramptag. Löpare ser nästan alltid mest sammanbitna ut, men cyklister kan se helt galet lyckliga ut mitt i jordens ansträngning. Eller ta en morgon när man har cyklat till jobbet -alla arbetskamrater som kommer från t-bana och buss ser mest sura och trötta ut. Har ni tänkt på det? Lite rundtramp och frisk luft på morgonen kan vara avgörande för hela dagen. Så, vad är det egentligen som gör att man blir så glad av lite bensnurr? Från det ena till det andra -bu för skitdåligt gjorda caffellatte till överpris.