Söndagens långrunda avslutades i ett klassiskt svenskt hällregn. Ni vet, när himlen öppnar sig och skyfallet bildar översvämning på vägarna på nolltid. Jag kom hem blöt och sur och ställde undan cykeln i dess vanliga vrå. Igår var det dags för efter-jobbet-solskenstur  och nog var jag aningens för otålig...

Väl ute på vägen hör jag hur det skrapar och rasslar alldeles förfärligt om min kära tvåhjuling. Den lät mycket mer som en lågbudget ful-mtb än en spansk lättviktad fullblodsracer. Och det var mitt fel . Man ska ta hand om sina vänner. Cyklar vill ha en fluffig frottéhandduk och några droppar smörjmedel efter en tur i misärväder. Precis som deras ryttare.

Den otåliga sidan satte återigen käppar i hjulet för jag ville cykla bums. Det var inte tal om att åka hem och hälla olja på kedjan. Istället ploppade jag i min Ipod i öronen och susade ut i sommarkvällen. Det man inte hör mår man inte dåligt av. Och det blev en riktigt härlig dunderkväll!

Ska 2009 bli året då jag ställer upp i fler löparlopp än cykellopp!? Vårruset avverkades med stel och stubbig stil och när jag nu tror att jag är i trygg hamn händer det overkliga. En kollega värvar mig till Bellmansstafetten.

-Ja! Det låter jätteroligt, hör jag mig själv säga.

Men det är utmaningar enheterna emellan på jobbet och jag förstår att en viss press medföljer denna löparrunda. Det går inte att tantlufsa runt som i Vårruset den här gången inte. Hela enhetens ära står på spel. Nu måste jag nog träna lite på det här, så att jag inte bryter cykelbenen i september.

Och så ska vi börja träna växlingar i korridorerna, för att psyka de andra lite...

Fyra små joggingturer hann jag med innan det var dags för Vår ruset (varför i hela fridens namn denna särskrivning?) Tämligen otränad med andra ord. Och ändå inte. Det var en konstig upplevelse att lufsa runt i sakta mak vid Stora skuggan med tusentals andra tanter i alla åldrar. För även om jag aldrig blev flåsig och anfådd så tog det ändå stopp. Muskler och leder protesterade mot de ovana rörelserna och jag fick finna mig i min stillsamma jogg. Konstigt. När hjärta och kropp springer i helt olika divisioner. Nåja, vi hade i alla fall tur med vädret.

Igår var jag ute med lite kompisar på en längre trevlig Kristi Himmelfärdsrunda. Trafiken var gles, solen sken men det blåste något. Detta något blev till en del mer när vi vände upp mellan öppna fält någonstans mellan Upplands Väsby och Vallentuna. En lite småjobbig kantvind så där. Jag lägger mig som regeln säger strax innanför framförvarande hjul för att få lite lä. Vi är inte fler än tre totalt och vi ligger tätt så jag skulle nog uppskatta att vi tar upp max en meter av den kanske fyra meter breda vägen. Det finns inte en bil i sikte. Då händer det. En ilsken kombi kommer farande bakifrån och jag hinner skymta en tjock medelåldersman i förarsätet. Han höjer långfingret till hälsning. Vi är inte sena att skicka detsamma tillbaka. MEN VAD FAN ÄR DET FRÅGAN OM!? Sätt dig själv på en cykel med ditt feta traktorarsel och kör lite kantvind! Det skulle göra dig gott, gubbe! Det var gott om utrymme att köra om och inte kom det något möte heller. Varför kan vi inte bara samsas om de vägar vi alla varit med och betalat?

Äntligen en lång cykelhelg! Imorgon går första långrundan och jag har en strategi. Först ska jag ligga på killarnas hjul och halvsåsa ända fram till Rimbo. Där fikar vi. Snabbekakor. Jag vet precis vad och var. På första kondiset på höger sida finns de -havrerutorna med chokladbitar i. Kompakta som en dansk råglimpa och med minst lika mycket krut. Sedan ska killarna få se på åka av. Ujujuj... jag kommer att ställa av dem så att det skriker om det.