Äntligen en lång cykelhelg! Imorgon går första långrundan och jag har en strategi. Först ska jag ligga på killarnas hjul och halvsåsa ända fram till Rimbo. Där fikar vi. Snabbekakor. Jag vet precis vad och var. På första kondiset på höger sida finns de -havrerutorna med chokladbitar i. Kompakta som en dansk råglimpa och med minst lika mycket krut. Sedan ska killarna få se på åka av. Ujujuj... jag kommer att ställa av dem så att det skriker om det.

Överträffat skyltningen alltså. Det här ska ju förstås ses live, men en liten tjyvkik kan man i alla fall få här. Cykligs giro-skyltning. Buckle up, för snart börjar det.

Äntligen är man tillbaka i sadeln... Efter vad som känns som en lång...alltför lång...tids vinteride så har crossen äntligen fått börja jobba igen...

Tänk vad barnsligt glad man bli av att cykla...

Att vägen till jobbet blir lite av en crossbana gör ju inte saken sämre. Här finns ALLT: slät asfalt, grusvägar, ett vägbygge där man får snirkla sig fram på en guppig jordväg, höga trottoarkanter och även lite is... 

Det enda som stör lite är att jag har tappat så mycket i både styrka och flås... *pust* Här får vi jobba lite visst - om 8 veckor ska jag vara på Mallis...kan ju inte rulla runt och låta som en lungsjuk när man attackerar backarna....  

Min ambition när jag flyttade till Bredäng var att cykelpendla varje dag till och från jobbet... Jodå, det höll i sig fram till slutet av oktober i alla fall...

Nu har jag inte suttit på en cykel på flera veckor (om man inte räknar med spinninghojar förstås) så cykelpendlandet har minst sagt kommit av sig... Och inte har jag några bra ursäkter heller... (allt från dåligt väder till taskiga ljusförhållanden till att cykelstassen ligger i tvättkorgen). Och det ser ju tyvärr inte mycket bättre ut inför vintern heller just nu... Nåväl, AMBITIONEN är i alla fall att jag nån gång innan årets slut SKA ha tagit hojen till jobbet åtminstone EN gång.

Håller jag på att förvandlas till en solskenscyklist...?  Jisses, jag har ju en cross som bara skriker efter att få (ut)nyttjas... Det är ju så jag får skämmas för att jag negligerar stackaren...

Bot och bättring lovas...förhoppnings redan detta år...

Här har ni honom, svensk cyklings stora hopp -Martin Eriksson.
På Svenska Cykeldagarnas crosstävling stod Martin för en insats som är
väl värd att nämna. Endast 16 år gammal vann han storstilat
seniorklassen i lördagens kalla snålblåst. När söndagen kom fanns han
dessutom i det vinnande laget i stafetten. Men här kommer den riktigt
stora bravaden -han gjorde det på en lånecykel! Ja, för bara minuterna
innan lördagens start stod Martin i Orbeas monter och bad om hjälp.
Hans egen cykel tjorvade och ville inte tävla alls... inte den dagen i
alla fall. En Orbea Igorre lånades snabbt ut, och trots att den nog
var ett nummer för liten seglade alltså Martin hem två segrar på
raken. Martin äger! Vi väntar med spänning på vad mer som kan tänkas
komma ur dessa ben i framtiden. På lånade cyklar och egna. Grattis
Martin till en grymt bra säsong!