Eller ja... Orca då...  För det är vad jag drömmer om just nu... Drömmen är fortfarande bara nedklottrad på en bit papper, men med lite tur och plågad spargris så kommer den snart att besannas... Jag har tjatat och drömt länge och nån gång måste man väl också försöka uppfylla sina drömmar... Så varför inte nu?

Allt som behövdes var en mässa i Jönköping och ett besök i världens cykligaste butik!

Är det kanske dags att lägga in ytterligare en växel på vinterträningen nu, så man är värdig att rida Orca till våren...?

Ja, alltså... Jag har friskförklarat mig själv efter en veckas sjukskrivning p.g.a. en förkylning... Mer orkade jag inte stå ut med att inte träna...

Det blev en lugn löprunda igår kväll med trevligt träningssällskap och ikväll skruvar jag upp tempot lite med spinning... Måste ju vara i god form till Cykeldagarna om knappt två veckor...

Men tusan vad jag saknar utecyklingen... Och nu börjar det även krypa in små tankar som säger "är det inte dags för ny cykel snart...?" "Visst är du väl sugen på en ny racer...?" Åååååhhh... väck med er, onda tankar... Min plånbok skriker "PROTEST, herr Hjärna"... Men de små, de gnager i alla fall... Snart har jag bestämt mig...  Orca, Force... Ord som är ljuv musik...

Fick hem lite nya kläder häromdagen... Maloja...Schweet! Sitter som gjutet och andas kvalitet. Men...vitt???  Nä, det var inte mitt eget val... Det var vad som fanns kvar i butiken i mina storlekar! 

Jag har alltid varit lite skeptisk mot vitt... Det blir skitigt jättelätt och jättefort, blir det blött så nog tusan kan man vara med i någon form av Mr Wet T-shirttävling... Och det är helt enkelt inte min färg...

Men...nu sitter man där med sin väldigt vita och väldigt rena cykelstass... Skulle man våga sig på att köra grejerna skarpt också...inte bara strutta omkring med dem hemma och känna sig...vit...? För sjutton, jag har ju inte betalat ett öre för dem, vad gör det om de blir skitiga...?  Pedanten i mig protesterar högt och ljudligt! 

Gult är ju egentligen inte heller min färg...

Äh, jag ska sluta gnälla och glädjas åt att jag äger en kvalitetsstass som jag inte betalat en krona för!  Fast det är ju klart...behöver jag inte en ny matchande hjälm nu...?  Eller kanske rentav en matchande cykel...? Kanske en Orca i vitt och guld...?  

Semester och helt ledig... Vad borde man som cyklist göra då? CYKLA naturligtvis... Och ja, jag var ute i förrgår på en tämligen blåsig runda i Roslagen. En femmilavända delvis bakom en grymt bra rygg. Mitt cykelsällskap, som känner till området väl, var smart nog att ta en lång förning på vägen ut och låta mig ta samma förning fast åt andra hållet på väg tillbaka, med resultatet att jag fick dra i grym motvind...  Lyckades ändå pressa honom ganska rejält och mot slutet slokade han ändå lite grann till min i sammanhanget rätt väldolda skadeglädje. 

Rundan följdes av en tvåkilometerssnabblöpning i obarmhärtigt eländig terräng. Lagom kul att kuta över rötter och stenar när det har regnat och allt är snorhalt. Men även detta överlevdes. Så det blev en vilodag igår och dagens plan var en tur i det vackra vädret. Men det behövdes bara en något uppretad bris för att jag skulle ställa in cykelplanerna helt... Sicken mes man är då... 

Frågan är då hur man nu ska kunna upprätthålla åtminstone en gnutta självrespekt och råda bot på detta maskande...? Nå, jag får väl belöna mig själv med ett intervallpass i veckan då...  Det borde väl återställa något av den förlorade hedern... 

Ciao! 

Jag ser mig själv som en lugnets och tålamodets man. Men ibland kan ilska vara en riktig morot.

Gårdagens planerade runda ut på Ekerös fagra nejder blev inget av. Skulle bara trycka i lite luft i bakdäcket och inser att det händer inte ett skvatt. Inte en luftmolekyl får jag in!  Trycker till lite extra och "KNAK" - där gick ventilförlängaren!  Ok, då är felet säkert nånstans i däcket. Bara att riva bort. Tack och lov för Tufos kanttrådstubisar - inga verktyg och bara att rycka loss på 10 röda.

Kunde snabbt konstatera att ventilkäglan var trasig så det var ju bara till att ta fram ett nytt däck och trycka på. Som bekant så kan ju tubdäck vara ett elände att få på när de är nya och inte har pumpats upp tidigare. Men när adrenalinet rinner till så kan vad som helst hända. Tog inte ens en minut så var däcket på och sen var det bara att skruva på ny ventilförlängare och pumpa. Rundan hade redan ställts in i tanken och meningen var att jag skulle hitta nånstans där jag kunde få in mer luft i däcket än vad min handpump förmådde.

Kommer ut och märker att däcket inte sitter på ordentligt! *suck* Bara att pysa ut luften och åtgärda. Vid det här laget var mitt tålamod nära bristningsgränsen men jag bet ihop och tog igen det på vägen mot Norrtull istället. Det blev trafikljusintervaller till Vanadisplan! Sträckan som normalt tar drygt 12 minuter att cykla avverkades på mindre än 7 och då hann jag ändå med 3 trafikljusstopp på S:t Eriksgatan.  

Hittade ett luftstopp och sen tillbaka samma väg. Man skulle ju kunna tro att eländet skulle vara slut här, men nähä då. Vid Västerbroplan stannar jag vid ett trafikljus och när jag ska iväg upptäcker jag att kedjan hoppat av. Det blev ett snabbt kast åt sidan för att inte irritera bakomvarande bilister. Mera fippel, skitiga och geggiga fingrar och sen var jag äntligen hemmma!

Ok, vad är nu kontentan: Ja, antingen ska jag ge upp racercyklandet helt eller så ska jag cykla utan bakhjul... Kanske dags att investera i en enhjuling? Har hört att de är mode igen...