Visste ni att Martin Stenmarck sjunger också!?  Helt otroligt.... jag som bara trodde han var äventyrscyklist . Nu rullar de igång. I skrivande stund har väl Andreas Danielsson och Martin Stenmarck redan avverkat sina första tramptag i i Yak Attack. Från killarnas egen blogg:

"Under tio dagar ska närmare 50 mil avverkas längs Annapurna Circuit i trakterna runt Mount Everest. En av etapperna går över ett bergspass på 5500 meters höjd. En annan etapp har över 3000 konsekventa fallhöjdsmeter med mål i världens djupaste dalgång. En utmaning för både människa och maskin långt utöver det vanliga."

Enligt samma blogg har killarna fått nepalesiska smeknamn: Powertiger och Ninjaturtle. (Jag tror att de har hittat på det själva...) Dessutom har Martin rakat benen och blivit riktig cyklist. Nå! Nu håller vi tummarna och följer deras utmanande äventyr. Kör försiktigt, grabbar! Och fort...

Minns du din lågstadiefröken? Jag minns min.... och jag blir fortfarande påmind. En god flaska konjak kunde inte ha åldrats värdigare. Jag tror inte att jag gissar galet om jag säger att hon är 85 bast. Hon var min och mina kamraters största supporter i första-andra-tredje-klass men gör nu karriär som riktig entertainer. Poetry slam och nu också gäst hos Özz Nujen i Spoken Word. Hon är helt enkelt skitrolig. Snacka om inspiration! Varför lägga av när man bara kan bli bättre?

Washington DC, en tunnelbanestation en kall januarimorgon 2007:
En man med violin spelar Bach i en timme. Under den timmen passerar ca 2000 personer.
Efter 3 minuters spelande uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar ned tempo i sina steg. Han stannar några sekunder och fortsätter sedan vidare.
Efter 4 minuter: Violinisten får sin första dollar. En kvinna kastar myntet i hans hatt utan att stanna.
Efter ca 6 minuter: En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund, men tittar snart på klockan och går vidare.
Efter 10 minuter: Ett barn i 3-årsåldern stannar, men modern drar honom vidare. (Flera barn stannade men blev utan undantag omgående ivägsläpade av sina föräldrar.)
Efter 45 minuter: Violinisten har spelat oavbrutet. Endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund.
Efter 1 timme: Musikanten slutar att spela och det blir tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar.

Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt, men de flesta utan att sakta in. Violinisten fick ihop 32 dollar sammanlagt. 

Sanningen: Musikanten som spelade är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 miljoner dollar. Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston där biljetterna kostade 100 dollar styck. Spelningen på T-banestationen organiserades av Washington Post, som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar.

Man ställer frågan: "Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina koncerter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?"

En slutsats i mängden: Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument…

HUR MYCKET ANNAT GÅR VI INTE MISTE OM VARJE DAG?

Vinter-OS är över för den här gången. Endast två veckor har passerat, men så mycket har hänt. Med rätt lite folk ändå.... jag tycker man har sett samma svettiga nunor i rutan var och varannan dag faktiskt. Det finns många variationer och distanser på skidskytte har jag lärt mig. Och längdåkning. Och utförsåkning. Medaljchanserna är lika många. Det är klart man måste dra en parallell till cykel i sommar-OS. Linje, tempo, mtb, bana och bmx. Fyra väldigt olika discipliner, men inga variationer däremellan. Tänk om man fick importera lite inspiration från dessa vinterspel? Tänk er cyklathlon.... först någon timme mtb, byte av cykel, och så någon timme på landsväg. HOHO! DET skulle vara en spännande gren!

Följande snappades upp på bussen imorse:

Bussen var förstås, med rådande omständigheter, lite sen så det var rätt mycket folk som stod och stampade i snön och väntade. Vid en hållplats kliver en dam i 50-årsåldern på med bestämda steg. Hon går raskt förbi chauffören och viftar lite med en remsa i luften. Busschauffören ropar tillbaka henne, för han hann förstås aldrig se på biljetten. Hon frustar och himlar med ögonen men räcker fram remsan... som visar sig vara ostämplad.

-Vart ska du åka? frågar chauffören. 

-Jag ska till M-Ö-R-B-Y, spottar hon ur sig till svar. Övertydligt artikulerat. Trots att busschauffören inte visat något som helst tecken på att vara hörselskadad (däremot är han invandrare).

-Jahopp, det är inte stämplat....

Skräcködlan muttrar surt tillbaka:

-Ja, jag tyckte att det var så sent. 

-Det spelar väl ingen roll, säger busschauffören med en ängels tålamod, och stämplar skatans biljett. Hon rycker åt sig den och stampar surt iväg in i bussen.

Kvar sitter jag och bara gapar. Får man bete sig hur som helst? Kärringen har precis försökt planka på bussen och så försöker hon få busschauffören att se ut som en idiot. Gud så pinsamt! Dessutom... om hon nu tyckte att det var så självklart att hon skulle få åka gratis bara för att bussen var lite sen, varför fladdrade hon med remsan i förbifarten till att börja med då? Varför gick hon inte förbi bara?

Usch!